....
Har varit deprimerad hela dagen. Har tänkt på hur mitt liv såg ut för ett år sedan. Så mycket har ändrats sen dess, och inte vet jag var det kommer sluta.
Hmm... Om jag då skall ta det från början så börjar det väl när jag började i den skolan som jag går nu i.
Fick den ljuvligaste klassen som man kan önska sig. Man blev snabbt vän med alla, även fast jag inte är den mest sociala människan som finns. Mitt självförtroende växte oerhört mycket, allt tack vare klassen och alla nya vänner jag fått. Trodde jag faktist var bra på matlagning, och det var ju något jag gillade.
Allt var ju bra dom kommande två månaderna, men sedan plötsligt ändrar sig vår klassföreståndare helt. Hon var i början en helt ljuvlig lärare, men hennes raseri utbrott ökade sakta med tiden.
Efter att ungefär halva året hade gått, så gick det inte en dag utan att vår klassföreståndare skrek över några småsaker. Tillslut blev det helt enkelt för mycket för mig. Började ta åt mej allt som hon sa, trodde allt var mitt fel. Kände mej som en efterbliven människa som inte förstod svenska helt enkelt. Och allt självförtroende som jag hade byggt upp under hösten var plötsligt som bortblåst, som om det där halva året av mitt liv aldrig skulle ha existera.
Jag kommer ihåg att jag försökte undvika klassföreståndaren så mycket som det gick, önskade att jag inte skulle behöva ha henne mer. Jag ogillade henne väldigt mycket.
Glädjens dag var väl när vi slutade ettan, och inte behövde ha henne mer. Vi skulle ju trots allt börja tvåan nästa höst med en ny lärare!
Sommaren gick väldigt lugnt, var bara skönt att vila lite efter ett tungt år. Men som man säger, allt det goda har ett slut...
Så¨plötsligt var man tillbaks i köket, sån tur med en ny lärare. Men så var där ett problem till... Hade känt vår nya lärare i över 10 år. Nå, tänkte inte så mycket på det, trodde hon skulle bli som vilken lärare som hellst man hade haft. Men nej, sån tur skall man väl inte ha?
Har gått ungefär 3 veckor sen sommarlovet slutade och vi skulle till skolan. Känner bara hur vår nya lärare behandlar mig annorlunda, känns som om jag skulle vara 3 och inte förstå ett enda dugg så fort jag är i närheten. Idag gick hon mig i alla fall så på nerverna att jag höll på att skrika rätt ut till henne.
En sak är då säkert, att utan klassen skulle jag aldrig vilja stiga upp om morgonen och släpa mig iväg till skolan. Känns bokstavligen som ett rent helvete när veckarklockan ringer.
Hur roligt är det nu när man kände sej som en efterbliven ett år, och som en 3 åring nästa? Vart är dagens lärare påväg?
Självklart vill jag ju ta upp det här med läraren, antagligen kommer jag göra det. Men jag har helt enkelt ingen motivation att göra det. Vad skulle hända då i så fall? Skulle jag måsta byta skola? Lämna klassen? Får lärarn sparken? Knappast, hon har ju just fått jobbet.. Men en sak är då säkert!: JAG TRIVS DÅ INTE MED DEN NYA LÄRAREN!
Hmm... Om jag då skall ta det från början så börjar det väl när jag började i den skolan som jag går nu i.
Fick den ljuvligaste klassen som man kan önska sig. Man blev snabbt vän med alla, även fast jag inte är den mest sociala människan som finns. Mitt självförtroende växte oerhört mycket, allt tack vare klassen och alla nya vänner jag fått. Trodde jag faktist var bra på matlagning, och det var ju något jag gillade.
Allt var ju bra dom kommande två månaderna, men sedan plötsligt ändrar sig vår klassföreståndare helt. Hon var i början en helt ljuvlig lärare, men hennes raseri utbrott ökade sakta med tiden.
Efter att ungefär halva året hade gått, så gick det inte en dag utan att vår klassföreståndare skrek över några småsaker. Tillslut blev det helt enkelt för mycket för mig. Började ta åt mej allt som hon sa, trodde allt var mitt fel. Kände mej som en efterbliven människa som inte förstod svenska helt enkelt. Och allt självförtroende som jag hade byggt upp under hösten var plötsligt som bortblåst, som om det där halva året av mitt liv aldrig skulle ha existera.
Jag kommer ihåg att jag försökte undvika klassföreståndaren så mycket som det gick, önskade att jag inte skulle behöva ha henne mer. Jag ogillade henne väldigt mycket.
Glädjens dag var väl när vi slutade ettan, och inte behövde ha henne mer. Vi skulle ju trots allt börja tvåan nästa höst med en ny lärare!
Sommaren gick väldigt lugnt, var bara skönt att vila lite efter ett tungt år. Men som man säger, allt det goda har ett slut...
Så¨plötsligt var man tillbaks i köket, sån tur med en ny lärare. Men så var där ett problem till... Hade känt vår nya lärare i över 10 år. Nå, tänkte inte så mycket på det, trodde hon skulle bli som vilken lärare som hellst man hade haft. Men nej, sån tur skall man väl inte ha?
Har gått ungefär 3 veckor sen sommarlovet slutade och vi skulle till skolan. Känner bara hur vår nya lärare behandlar mig annorlunda, känns som om jag skulle vara 3 och inte förstå ett enda dugg så fort jag är i närheten. Idag gick hon mig i alla fall så på nerverna att jag höll på att skrika rätt ut till henne.
En sak är då säkert, att utan klassen skulle jag aldrig vilja stiga upp om morgonen och släpa mig iväg till skolan. Känns bokstavligen som ett rent helvete när veckarklockan ringer.
Hur roligt är det nu när man kände sej som en efterbliven ett år, och som en 3 åring nästa? Vart är dagens lärare påväg?
Självklart vill jag ju ta upp det här med läraren, antagligen kommer jag göra det. Men jag har helt enkelt ingen motivation att göra det. Vad skulle hända då i så fall? Skulle jag måsta byta skola? Lämna klassen? Får lärarn sparken? Knappast, hon har ju just fått jobbet.. Men en sak är då säkert!: JAG TRIVS DÅ INTE MED DEN NYA LÄRAREN!
Kommentarer
Trackback
